Idag när jag skulle gå och träna såg jag ett litet barn stå och gråta efter mamma utanför köpcentret. Jag satte mig på huk vid henne (för så liten var hon!) och frågade om hon tappat bort sin mamma, och det hade hon. Då ska vi leta rätt på henne sa jag, och hon blev genast glad. Sen började svårigheterna...Jag frågade säkert tusen frågor om var hennes mamma var, hur hon såg ut och hette och var barnet hade sett sin mamma senast, men det var ju stört omöjligt att få ur den lilla damen något vettigt. Så vi åkte upp en rulltrappa, gick genom några affärer och ner en annan rulltrappa. Jag tänkte att detta går ju helt åt skogen. Snart kommer väl polisen och tror att jag kidnappat ungen!
Sen slog det mig att hon hade sådana klisterlappar som det sitter på äpplen som det stod ICA på, på alla fingrarna. "Har du handlat mat med din mamma idag?" frågade jag. "Ja-a" sa hon glatt. Så vi gick således till ICA. Där fann vi mamman, ganska nervös och arg, så jag fick ett tack och barnet fick lite skäll, och sen var alla lyckliga igen.
På vägen hem hörde jag koltrasten.
